Stanfords fängelseexperiment var ett experiment som genomfördes 1971 av Phillip Zimbardo vid Stanford University och som simulerade en fängelsemiljö och delade in studenterna i vakter och fångar i syfte att studera de psykologiska effekterna av makt och kontroll. Stanfords fängelseexperiment skulle pågå i två veckor, men stoppades enligt Zimbardo efter sex dagar eftersom "vakterna blev så brutala".

Studien började med att återskapa verkliga fängelseförhållanden för fångar genom att arrestera dem och klä av dem nakna, rengöra deras kroppar ifall de hade löss och tvinga på dem fängelsekläder med en kedja runt fotleden. De tilldelades alla ett nummer och skulle endast omnämnas med det numret. Allt detta var ett försök att avhumanisera dem.

Vakterna fick ingen vaktutbildning, utan fick istället styra på egen hand. De skapade regler, men långsamt under veckan började reglerna att försämras. Vakterna försökte allt hårdare att hävda sin dominans över fångarna, och mötena blev inte bara fysiska utan också psykologiska.

Miljön kändes inte längre som ett experiment. Även de ansvariga psykologerna hade gett efter för sina roller som fängelsedirektörer, och fångarna var inte fria att gå, trots att de hade rätt att gå när de ville. Fångarnas föräldrar skickade advokater, som behandlade situationen som verklig, trots att de visste att det var ett experiment.

Experimentet hade gått för långt - videofilmer från nattliga möten när huvudforskarna inte längre var i närheten visade hur brutala vakterna verkligen var.

Videon om experimentet finns att köpa här.